Det finns en enkel regel i mjukvaruutveckling som en del känner till men få följer. Rätta buggarna innan du skriver ny kod.

Varför? För att buggar är som skulder med ränta. Låter du dem ligga en vecka har du glömt sammanhanget. En månad senare har andra hunnit bygga funktioner ovanpå dem. Ett år senare är felet en del av landskapet, så ingrott att ingen längre minns vad “korrekt” ens betydde.

Nya funktioner är roliga. De känns som framsteg. Men om grunden är sprucken lutar varje ny grej du lägger på lite mer. Till slut stöttar du bara upp, du bygger inte.

Att rätta buggar är inte en fråga om disciplin för disciplinens skull. Du rättar buggar för att bibehålla farten. En kodbas full av olösta fel är som att springa med en sten i skon. Visst kan man fortsätta, men inte länge och inte särskilt fort.

Paradoxen är att det snabbaste sättet att bygga nytt är att först stanna upp och fixa det som redan är trasigt.